En gråkall vinterdag sitter jag inne på Kulturhuset i en av de där avslappningsfåtöljerna, ni vet. Man kan lyssna på musik, läsa en tidning eller titta ut mot Sergels torg. Med jämna mellanrum passerar två vakter våra stolsrader och granskar förstulet våra ansikten.
Bredvid mig sitter en äldre man som är berusad. Han har hakan mot bröstet och hörlurar på sig. Från hans toviga hår skvalar Svensktoppen: “Dina bröst är som svalor som häckar”. Själv pratar han med sin fru och kompis fastän ingen av dem är närvarande. “Tyst kärring! Ja ska laga den där förbannade garderobsdörrn”, ryter han till. Eller till kompisen: “de vet väl ja’ att lillprinsen …”
Jag tecknar hans ansikte. Något senare när jag är på väg till tunnelbanan och går över torget, ser jag honom igen, liksom svävande bort i sitt rus. Den präktiga, grå ytterrocken har han säkert fått från Små Smulor. Den är uppknäppt, och i den hårda blåsten ser flikarna ut som vingar.
Han vinglar förbi Glasburken, ett superelliptiskt rum, stängt för ombyggnad till en supermöbelaffär. Öppen eller stängd spelar ingen roll för honom, han kommwer ändå aldrig att ha något ärende dit. Han lyfter och försvinner uppför rulltrappan.
Birgit Ståhl-Nyberg
En anteckning som inspirerade till målningen Akvariet, 1973, 196×215 cm. Norrköpings museum.