Birgit Ståhl-Nyberg 1980
På gränsen mellan Ede och Håxås, på kanten av Berget och med Hammerdalssjön nedanför, ligger Ede Skans. Av namnet att döma skulle man tro att det rör sig om en befästning och det är det ju på sätt och vis. Ett moraliskt skydd mot dryckenskap. Ett föreningshus byggt i början på 1900-talet av medlemmar i Logen Ede Skans. Omgiven av doftande balsampopplar skymtar huset rödmålat med vita knutar. Numera i privat ägo men under cirka 50 år flitigt använt som bygdens samlingslokal.
Ede Skans historia speglar de stora och små förändringar so samtidigt ägde rum i vårt samhälle i övrigt. Man kan tro att Ede Skans byggdes klart på en gång, men går man till protokollen för “föreningen Ede Skans byggnadsförening u.p.a.” kan man följa det gradvisa framväxandet av huset.
Logen grundades den 29/11 1896. Den 8 februari 1899 bildade dess medlemmar byggnadsföreningen för att bygga ett föreningshus. Det går åt 197 timmar för att uppföra stommen och år 1900 är huset uppsatt. Då har logen cirka 150 medlemmar. De kommer från skilda håll i samhället. År 1903 består styrelsen av följande personer:
Handlare Kristen Jonsson, Håxås
Per Magnus Nordenström, Åsen
Arbetaren Anders Davidsson, Ede
Torparen Olof Edströ, Håxås
Fattigvårdsföreståndare Per Nordenström, Åsen
Skräddarmästare Erik Olof Andersson, Ede
Bondsonen Olof Persson, Håxås
Revisorer:
Arbetaren M. Frisk, Ede
Torparen Jonas Jonsson, Håxås
1903 beslutar man att hyra ut lokalen till andra utanför organisationen. Villkoret är “att den som vill hyra, bör prestera sådana saker som är värda att höras och att de betalar hyran ordentligt”. 1904 bygger man en scen, “bra att ha vid basarer och uthyrning”. 1910 byggs en läktare, 1913 installeras elljus. År 1918 byggs en förstuga och polletteringsrum och 1929 beslutar man att ordna plats för hattar och galoscher i polletteringsrummen, samt att inköpa några tjänstemannabord och pulpet för talare.
Vad de tillfälliga hyresgästerna får göra och inte göra är en ständig källa till huvudbry genom åren. 1914 har man till exempel en hetsig diskussion om man skall anordna bal eller inte i samband med julbasaren. Det blir bal.
1917 ges uthyrningskommittén, som då består av två personer, “rätt att avstyra dans och dylika ofog, samt att om de anser det lämpligt att emot överträdelse av dessa påbud öppna rättegång”. År 1933 inlämnas en begäran från SLU (Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund) och SDUK (Socialdemokratiska Ungdomsklubben) om “att få utföra lekar efter sina möten”. Det får de inte. Så sent som 1941 beslutas att lokalen inte skall uthyras till dans, vare sig av enskilda eller medlemmar. Men i augusti samma år gör man i alla fall ett undantag och hyr ut rummen till bjudningsdans.
Vilka andra organisationer utnyttjade Ede Skans för sina möten? En av de första som nämns i protokollen är Jämtlands läns lantarbetarförenings avdelning i Håxås och Ede. Det är år 1907. Frälsningsarmén var tydligen en stadig gäst omkring första världskriget och senare. Arbetarekommunen med ungdomsklubben SDUK och säkert många fler som jag inte känner till. På första maj tågade man till Ede Skans, där möte hölls med tal av Birgit Hedström, M. Linden, Nils Andersson eller någon annan agitator. Musik och servering hörde också till.
Förutom den möteskultur och folkbildning som växte fram under dessa år och där samlingsplatsen var föreningshuset, tror jag att många förknippar Ede Skans med fyra stora nöjen: basar, bio, skördefest och lekar. Basaren minns jag inte själv, men de äldre talar om den så att man förstår att det var något “särskilt”. Förutom olika stånd med lotter, lyckohjul, pilkastning och så vidare kunde man till exempel få se en trollkarl som stod på huvudet på ett lampglas eller träffa en tankeläsare.
Att de gått på bio på Ede Skans visste jag inte förrän jag mötte Jonas Pålsa i Ede på väg till sin syster Elin på ålderdomshemmet. På cykelstången hänger en kanna fylld med källvatten som hon skall få. Jonas berättar om Bio-Johan som kom med en ny film var fjortonde dag. Detta var under första världskriget. Det kostade 50 öre i inträde och det var mycket folk som kom. Några var säkra stamkunder som n’ Ol Måscha, Jonas Andersson och loggaren (laggkärlstillverkaren) Ol Gust. Men klädde sig fin för att gå på bio. I julhelgen ett år, när den fyra timmar långa filmen Ben Hur med Douglas Fairbanks visades, var det en piga i Björnsgård som klätt sig i silkesstrumpor. Ute var det ovanligt sträng kyla och på väg till bion frös strumporna fast på hennes ben.
Fyrtornet och Släpvagnens filmer var nog de populäraste av alla skämtfilmer som visades. Som ett synligt tecken på att den nya världen gjort sitt intåg i Hammerdal köpte karlarna sportmössor med märket “Ramon Novarro” inuti.
Skördefesterna var ett stort folknöje. Förutom auktion på skänkta varor såsom olika sorters rotfrukter , grädde att hämtas hos någon till jul, ullvantar och så vidare hade man kaffeservering, där de inköpta tårtbitarna kunde ätas upp. Priset på “filfaten” varierade beroende på om det var en vuxen eller ett barn som ropade. Auktionisten skulle vara rolig, och det var han, Otto Pålsa.
När auktionen var slut började underhållningsdelen. Och på samma sätt som man gått runt i gårdarna och samlat in gåvor till skördefesten, hade också de som bidrog till underhållningen samlats ihop. Den som kunde sjunga, spela teater eller spela ett instrument ställde sig på scenen och publiken var alltid mycket positiv. Till och med när det gick så bedrövligt illa en gång när vi skulle sjunga tvåstämt. Vi var väl så där åtta, tio år gamla. Elvy blev så blyg när hon stod där framför allt folket, att hon inte fick fram ett ljud, och jag som skulle sjunga andrastämman, fick så småningom glida över till den första.
I slutet av trettiotalet kom min syster och jag med i ungdomslogen. Där träffade vi andra jämnåriga och även äldre barn som alla blev våra kamrater. Jag kommer inte ihåg hur det kom sig att vi gick med. Antingen var det någon av de anhöriga, som själva var med i storlogen, som puttade på oss, eller också hade vi själva tjatat oss till det. Hur som helst, vi visste att det var roligt att vara med i logen. Det ideologiska innehållet, nykterhetslöftet, var redan innan inträdet i logen en självklarhet. Barn drack inte sprit och vuxna kvinnor i vår omgivning gjorde det inte heller.
Det fanns mycket av ritual kring själva mötet. Templar, vice templar och så vidare satt vid fyra olika bord tillsammans med den övriga styrelsen. De hade regalier av broderat sammet runt halsen. Var och en hade ett litet stycke att läsa upp ur en röd bok. Man sjöng och tog upp olika aktuella frågor. Efter mötet gjorde vi alltid lekar. “Tjuv”, “Öppen stora förborgade lucka”, “Lasse går i ringen” och andra som jag bara minns fragment av. Till exempel den här:
“Vem skall heta sake och vem ska heta svike? Ja Erik den rike, han skall heta svike. Fram, fram, du Erik, du gubbe dåre. Jag är väl ingen dåre fastän I mig så kalla. Jag är en rik och äkta man ibland de flickor alla.”
Ungdomslogen motsvarade väl vår tids lekskola eller ungdomsgård. Bara med den skillnaden att ansvaret låg hos oss själva. Äldre barn och ungdomar tog hand om oss yngre. Vi tränades i mötesteknik, i att uppträda inför publik och att arbeta i grupp.
Mitt sista minne från Ede Skans är från början av femtiotalet. Jag är med i SSU. Vi har möte och lill-julkväll. Vi kokar en stor kastrull risgrynsgröt. Efter maten tar Arne från Mjala fram sitt dragspel. Ingen av oss är väl speciellt duktig på att dansa. Hela kvällen får Arne spela “In the Mood”. Det första han slutar ropar vi “fortsätt!” Vi över oss och lär oss mer och mer om detta obegripliga och medryckande som kallas dans.
Så dansar många av oss ut i världen. Till Stockholm, Borlänge, Mattmar och andra orter. Kvar står huset som nu börjar förfalla. 1964 säljs föreningshuset till Berta Hanssom som rustar upp det. Den sista inventarien, ett piano, går under klubban på auktionskammaren år 1967. Pengarna skänks till Håxås och Ede lysföreningar. En utveckling från upplysning till belysning, om man vill vara ironisk. Logen Ede Skans finns inte längre. Kommer den att återuppstå?
Publicerad i Jul i Jämtland 1980.