Birgit Ståhl-Nyberg 1973
Arbetssättet när man gör en bild och när man gör en analys av en bild kan ibland vara rätt likartat. Konstnären utgår från den verklighet som omger honom, plockar ur den det han anser vara viktigt, för att det som han vill säga ska gå fram så tydligt som möjligt. Även om han som målsättning har största möjliga objektivitet, måste han avstå från att ta med allt. Han gör ett urval.
På samma sätt måste, hur objektivt bildanalytikern än arbetar med en bildanalys, de värderingar han har påverka den. Han gör ett urval, urvalet bestäms av den tid och det rum han lever i.
Bilder
Två citat, det första ur Hänt i veckan nummer 50 1971, det andra ur Ord & Bild nummer 3 1972. Båda texterna handlar om Günter Sachs, en av ägarna till den tyska Sachs-koncernen. I den första texten får vi genom hans fru veta lite om hans privatliv. I den andra får vi möta honom indirekt, men för den skull inte mindre konkret. En av de anställda vid en av hans fabriker berättar för Günter Walraff hur det är att arbeta där.
Hänt i veckan, rubrik: “Vackra Mirja Sachs: Jag älskar mina tre playboys”. (Günter och hans två söner.) Artikeln börjar med att beskriva hur lyckligt deras äktenskap är. De befinner sig i Italien på en golfvecka, men Günter blir ofta avbruten av telefonen när han spelar.
“‘Günter är en hårt upptagen man. Ingen mer än jag vet hur mycket han arbetar’, säger Mirja. ‘Att kalla honom playboy är numera bara ett skämt. Jag känner ingen som jobbar mer än min man. När han äntligen kan ta sig loss från affärerna unnar jag honom verkligen skön avkoppling.’
I Rappallo är Günter och Mirja just nu topparet. Golfbanan har fått en alldeles extra publik när familjen Sachs går ut, en sak som naturligtvis besvärar dem en del…
‘Det skönaste jag vet är när vi kan leva alldeles som vanliga människor’, säger Mirja. ‘… Snart står vintersäsongen för dörren. När Günter stoppar ner golfklubborna i bagen, tar han i stället fram skidorna och kastar sig utför pisterna i Schweiz. I Gstaad väntar man redan på mr o mrs Sachs … Men först ska vi fira julen i Bevaria i Tyskland.'”
Ord & Bild, rubrik: “Att jobba hos Sachs”. Walraff har intervjuat arbetare som varit eller är anställda i Sachs-koncernen. En av de intervjuade är en före detta maskininställare som har förtidspensionerats på grund av hjärtinfarkt. Han har arbetat på en av fabrikerna, Fabrik Syd, som för två år sedan lade om arbetet till MTM efter ett amerikanskt system, vilket innebär att arbetsmomenten styckas ner till bråkdelar av en minut och blir mätbara och fixerade i siffror.
“Människan anpassas till maskinerna, det vill säga hennes arbete reduceras till några få grundrörelser som ‘hålla fast’, ‘vända’, ‘passa in’, ‘trycka ner fotpedal’, ‘5 minuter toalettbesök’ (om dagen). Genom tabellvärden fastställs siffrorna för en produktionsdetalj, utan att någon reservtid räknas in, arbetaren blir maskinernas förlängda arm och ovillkorligen bunden till den.”
Albert S berättar: “Veckorna innan infarkten måste jag hela tiden arbeta övertid. Det vill säga övertiden var också nödvändig för mig själv. Övertid är något som måste till om en arbetare ska kunna klara sig om han vill hålla en någorlunda normal standard, en folkvagn, ett kylskåp, TV, två barn, fru och en våning i stan.”
“Jag kom hem på kvällarna helt slut, åt min mat och somnade ofta redan när jag läste tidningen, sju, halvåtta låg jag redan i sängen. Bara arbeta, sova, min fru sa till mig: ‘Ta sängen med till Sachs, så kan du ju stanna där helt och hållet.'”
“Albert S menar att det hade varit bättre att göra som en kollega i samma ålder som inte heller ville bli prickad av företagsledningen: Han tog alltid ut några dagars semester när han hade hjärtbesvär. Så kom han inte på svarta listan där dom antecknar såna som ofta är sjuka.”
“Vi kan tala fritt om teknik och få en naturlig inställning till tekniken bara om vi gör klart för oss den nya samhälleliga funktion som författaren har när han vill skriva realistiskt, dvs medvetet påverkad av verkligheten och medvetet påverkande verkligheten.”
Bertolt Brecht: Anteckningar om realistiska skrivsätt (1940).
Tunnelbana kl. 23 fredagkväll
Far och son som håller varandra i handen. Fadern är nergången, sliten, möjligtvis alkoholiserad. Svart skinnjacka, men färgen avskavd så den skiftar mer i grått. Blå ylleluva, grått glanslöst hår (dålig kost). Han är en bild av den absoluta fattigdomen, ändlös, enformig. Det stadium när man inte ens orkar med några knep längre för att ge sken av att ha det bättre ställt än man har. Barnet, en sju till åtta års pojke, håller honom hårt i handen och det finns ömhet mellan dem.
Två herrar, medelålders. Välvårdade kläder, hattar, överrockar. Diskret blått. Nyklippta hår, portföljer. Antagligen tjänstemän eller något liknande. De samtalar livligt. En av dem går fram till två pojkar som sitter på bänken framför och säger något till dem, sedan går han och sätter sig igen.
De två pojkarna såg ut att kliva på vagnen från ingenstans. Det måste vara rätt stor åldersskillnad mellan dem, den ene tycks nästan dubbelt så stor som den andre. Leriga kläder och skor. Slitna skinnjackor. Toviga hår. Den äldre av pojkarna har ett stort reklammärke, Esso, bakpå ryggen.
Festklätt äldre par.
Flicka med FNL-märke. Läser kvällstidningen.
Påsk
Kommer över en bunt veckotidningar. Hänt i Veckan, Min värld, Svensk Damtidning, Allers. Kändisar på vernissage, på Operan, på Revy. Spännande primadonnor. Günter Sachs och Mirja på galapremiär. Modestjärnor i tysthet. Bacalls byxrevolt etc.
Idé till en målning
Mannen i den blå toppluvan som jag såg i T-banevagnen, vi kan kalla honom Rune, och de människor som befolkar veckotidningarnas kändissidor möts sällan i verkligheten. Varför inte låta dem sitta i samma T-banevagn?
Olika impulser under skissarbetet
Reklammärken på kläderna hade ingen av de personer jag såg i veckotidningarna. Om man inte har så gott om pengar och ändå skulle vilja ha en bomullströja med kort ärm, när det börjar bli för varmt med vinterskjortan, kan man köpa en billigt på en bensinstation. Villkoret för det låga priset är att bensinbolaget får ha sin firmastämpel tryckt på plagget. Dessa reklammärken ger mig associationer till de stämplar man trycker på kött och fläsk. Killen i T-banan hade ett Esso-märke på ryggen.
Rune får inte göras “privat”. Han måste bli typisk för alla som jobbar och sliter och har det fattigt. De som har berövats sitt människovärde och inte ställer några krav. De som bär upp vårt samhälle.
Letar i veckotidningarna efter en bra typ som representant för de människor som finns där. Jag måste ha någon med ytterplagg, eftersom figuren ska åka tunnelbana och Rune är klädd i skinnjacka. Man kunde naturligtvis också välja en dam i galaklänning, men då blir situationen i tunnelbanan mindre trolig. Det vanligaste ytterplagget bland veckopressens kvinnor är pälsverk av något slag. En av dem bär en fläckig päls, plus en minkstola. Hon är dessutom vänd åt rätt håll – jag vill ha henne placerad i nedre vänstra hörnet på bilden – Rune i det högra hörnet vänd snett mot henne.
Runes ansikte, Esso-märket och kvinnan med pälsen, det är den bildidé jag hänger upp min målning på. Idén kan liknas vid en byggnadsställning. När målningen är klar händer det ofta att just det som gjorde att man började en målning inte syns på bilden längre. Det finns där men i ny form.
En målare berättade för mig att han såg någonting rött en gång, jag tror att det var ett par fötter, som gav honom impulsen till en målning. Han arbetade hårt med att få fram dessa fötter med den ovanliga rödheten, prövade med olika färgklanger mot det röda, men ingenting stämde. Det han sett kom inte fram på duken. Han hade en övertygelse under hela arbetet, att fötterna skulle vara röda. Till slut var han tvungen att ändra även den färgen, och då var den bild han försökt formulera plötsligt där.
Om man skildrar en vanlig situation, människor på en arbetsplats eller folk som promenerar på en gata, så gör man det utifrån de erfarenheter och därmed också den uppfattning man har om samhället. Åsikterna om hur det är eller borde vara är bestämmande för det urval man gör, vilka sidor av verkligheten man väljer att återge i text eller bild. Att beskriva en tunnelbaneresa enbart som en unik, bestämd situation, något jag sett en gång och som aldrig kommer igen, är för mig ointressant. Bilden måste beteckna något utöver det, vara typisk för människors relationer till varandra här och nu.
Räcker det att beskriva verkligheten “som den är”, om man vill arbeta för en förändring av samhället? Det kan ju bli en ganska dyster bild som gör den vi vill nå nedstämd, ledsen. Man känner igen sig, precis så är det. Men sedan? Man blir medveten om sin egen situation eller får en bekräftelse på det man redan visste, men längre leder inte bilden. Den måste för att göra det också inge styrka och kraft till förändring. För att klara den dubbla uppgiften, att medvetandegöra och uppmana till förändring med våra bilder, måste vi skaffa oss kunskaper om verkligheten och bildspråket.
Kompositionen kan understryka det litterära innehållet i bilden eller också stå i motsats till det. Man får ett dialektiskt förhållande mellan form och innehåll. Den förra kan till exempel uttrycka styrka, kraft, det senare vara dystert, deprimerande.
“Måleriet är färgen, volymen, linjen.” (Fernand Léger)
Léger har gjort en målning som heter Musikanterna. Det är tre musiker. En spelar basfiol, en dragspel, en något blåsinstrument. Målningen har en svagt brunrosa bottenton, linjer i mörkrödbrunt, samt mjuka mellantoner som framhäver figurernas volym. Varje linje i bilden är sammanflätad med de övriga till en absolut logisk helhet. Varje detalj berättar samtidigt någonting om andra delar i målningen. Den synliga delen av en linje fortsätter vidare osynligt, genom att den har bestämd punkt att landa på, där den åter blir synlig. Se på stråkens översta linje som fortsätter till första veckningen på dragspelet och vidare genom en av dragspelsknapparna och armbågsvecket för att stanna i den högra stolens översta hörn. Om vi vill kan vi tyda det så att stråken har rört sig från vänster till höger. Finns det även en rörelse tillbaka igen? Den horisontala linje som börjar vid den punkt där vi nyss stannade, alltså stolkarmens övre linje, fortsätter osynligt ett tag, kommer fram i cellistens lillfinger och i vinkeln på hans rockuppslag. Därifrån går den till en skärningspunkt som ligger mitt i cellistens vänstra arm, där den korsas av en lodrät linje som går ner mot den punkt på stråken där vi började. Vi har fått en triangel.
Stolskarmen bakom dragspelaren kan man se underifrån. Då känner man samtidigt hur mannen lutar sig bakåt mot stolen. Man kan också se den uppifrån, då kopplar vi ihop den med mannens axelparti, som man då också ser uppifrån. Stolskarmen har alltså minst tre funktioner. Att beskriva sig själv, att tala om hur mannen sitter, samt att ange den volym som är mannens axelparti.
Det första blicken fastnar för när man ser på den här bilden är kanske dragspelarens vänstra ben. Det hänger slappt ner, ingen antydan till markering av knä. Det är egentligen bara förhållandet mellan de svaga båglinjerna som anger att det är fråga om ett ben. Vi känner trots det att benet böjer sig avslappnat i en ställning dragspelare ofta har, när de kommit igång att spela. Vi förnimmer också att benet har en tredimensionell form.
Men varför har Léger avstått från att beskriva benet mera konkret, och hur kommer det sig att man ändå kan känna benets volym? Den första frågan tror jag besvaras om man tittar på mannen med blåsinstrumentet bakom dragspelaren. Kan man se hans vänstra ben? Ja, mycket tydligt. Det är samma ben som dragspelaren har. Den nedre veckningen på dragspelet är samtidigt fortsättningen på den bakre mannens jacka. Insidan på det gemensamma benet slutar egentligen lite högre upp än det skulle ha gjort, om det bara hade tillhört dragspelaren. Linjen fortsätter osynligt till ett av dragspelets/rockens veck. Légers beskrivning av benet stämmer inte med våra förväntningar om hur ett ben brukar tecknas. Genom att bryta mot den konventionen får han oss att aktivt se på bilden.
Men hur kommer det sig då att vi upplever benets volym, trots att Léger skenbart avstått ifrån att beskriva det mera ingående? I knäet ligger skärningspunkten för en massa linjer. Dessa osynliga men befintliga linjer beskriver volymen för oss på ett sådant sätt att vi känner den utan att “se” den. Gestaltpsykologerna kallar detta fenomen “assimilation”. Man behöver inte teckna ut en forms alla gränser för att uppfatta den. Ögat fullbordar den romb som bildas av kanten på stolsitsen, övre tvärslån och mannens högra lårben. Romben anger benets översida och därmed också benets veckning.
Det går en annan linje från dragspelets vänstra sida snett ner genom vänstra benet. Den korsar således den skärningspunkt vi talade om nyss och slutar där insidans linje slutar. Denna linje markerar var underbenets framsida börjar och anger därmed också var insidan börjar. Tvärslåarna mellan benen tycks ligga djupt inne i rummet. Det är ett långt avstånd från den linje vi talade om nyss till dem. Även det förhållandet understryker benets form. Att den övre tvärslån samtidigt är stolsitsens framsida, och när vi ser den så ligger mycket långt fram, är återigen bara en bekräftelse på den rörelse som vi talade om i början. Det är inte bara en rörelse i ytplanet, den går från ytan till djupet och till ytan igen, fram och tillbaka i en evig rytm. Tillsammans är yta och djup en helhet, ett element.
Mannen med blåsinstrumentet, sitter eller står han? Låt oss jämföra med den person på bilden som vi är helt övertygade om att han står: cellisten. Ingetdera av hans ben är gemensamt med någon annans. Det ben vi ser är rakt, ingen stol bakom honom. Blåsaren har också ett alldeles rakt ben, och när vi ser på honom samtidigt med fiolspelaren är vi nog benägna att anta att han står. Men han har en stol som är inritad mot hans kropp och han har ett böjt ben som han delar med dragspelaren. Han både sitter och står. Vi befinner oss inför en dubbeltydighet som gör att vi börjar fantisera rörelse, en rörelse parallell till den rytm som de tre musikanterna leker fram med sina instrument.
Första teckningen
Placerar kvinnan och Rune på två, inte helt parallella diagonaler. Den ena går över hela sidan från vänster till övre högra hörnet. Den andra drar jag genom den vänstra kvadraten som formatet innehåller. Pälskvinnan till vänster, två män med hattar ovanför henne. Rune med barnet i famn till höger, Esso-killen med ryggen mot oss, huvudet nerböjt, längst ner till höger. Resultatet blir för spänningslöst, statiskt. Motsättningarna kommer inte fram.
Andra teckningen
Légers Färgade cylindrar från 1918 uttrycker maximal dynamisk styrka. De geometriska formerna vräker sig ut och in i rummet, samtidigt som de roterar runt i bildplanet (ytplanet). Jag lånar hans kompositionsidé. Gör en ny skiss, försöker hålla samma storlek på alla figurerna (drar fram dem till ytan). Tar bort de två hattklädda herrarna. Placerar i stället en stående man bakom kvinnan, en stående tjej (FNL-flickan) bakom Rune. Esso-killens hållning är mer laddad med energi nu, men Runes ansikte är svårt att få fatt på.
En typisk typ
Kan man teckna ett ansikte individuellt och ändå få det att representera något allmängiltigt, typiskt för en grupp människor? Marken gungar när man ger sig in på det försöket. Hur ser en typisk diktator ut? En hade mustasch, men alla de andra?
Det är inte näsans form eller munnens tjocklek som ger oss information om hur en människa är (även om det finns gott om fördomar i det fallet). Det är uttrycket i ansiktet, i rörelsen, rösten som gör det. Likaväl som ett ansikte har ett individuellt uttryck, kan det också ha ett socialt uttryck gemensamt med en större grupp människor. Se på Le Nains målning Bondemåltid. Människorna på bilden har var och en sitt ansiktsuttryck, men det som dominerar är det gemensamma. Det som de fått under ett liv av likartade erfarenheter och levnadsförhållanden.
Satt bredvid en gubbe på tunnelbanan. Han var svårt alkoholiserad. Jobbarhänder, blårödlila, nästan gulgröna naglar, svart kring nagelbanden. Styva, uppsvällda av grovarbete och köld.
Esso-killen finns inte med i någon av veckotidningarna, inte Rune heller. Däremot en färgbild av en äldre kvinna som hör ihop med dem. Hon är en av de få “vardagsmänniskorna” jag hittade i veckotidningsbunten. Tecknar hennes ansikte.
Kvinnan i leoparden är ensam. Jag söker någon som hör ihop med henne. En helsida i Svensk damtidning handlar om ett cocktailparty på en världsberömd restaurang i New York, Club 21. Detta är stora världen, de svenskar som blir bjudna hit är något, de har “lyckats”. Här är man i händelsernas centrum, fjärran från all provinsialism. Citat från den text som finns bredvid varje foto (mest svenskar på bilderna): “Coming man och ess i den svenska krögareliten… Framgångsrik svensk… Handelskammarens… Mackan, stor Sverigevän, omgavs av svensk skönhet… Hedersgäster, svenskt krögarpar… Välkänt leende för svenska fotomodeller, mannekängmamman Eileen Ford, med maken Jerry, snygg som vilken fotomodell som helst… Christer von Arnold, fallen efter von Arnolds på Djurgårdsbrunn…”
En av dessa framgångsrika blir mannen bakom Leopardkvinnan.
Jämförelser
“Vad som behövs är många förebilder, mest lärorik är jämförelsen.” (Brecht)
Två bilder ur konsthistorien, båda med en grupp sittande människor. En teckning av Tintoretto, Nattvarden, och Daumiers målning Tredje klass. Den första bildens figurer är oerhört aktiva. Deras kroppar är vridna i våldsamma, förvrängda rörelser, som ville de spränga sig loss ur bildramen. Den dramatiska kompositionen understryker ett livligt samtal, kanske ett gräl pågår.
Bildytan korsas av en mängd horisontaler och vertikaler. Dessa uppfattas som det normala tillståndet hos linjerna, eftersom de upprepar ytterlinjens horisontaler och vertikaler. Alla figurer är placerade snett i förhållande till dem. Sneda linjer ser vi som en avvikelse från den givna normen, och spänning uppstår mellan normläget och det avvikande objektet. Arheim talar om snedhetens dynamik.
Om Tintorettos bild är dramatisk, så är Daumiers bild dess motsats. Här dominerar det horisontala, vertikala. Kropparna är tunga, massiva, statiska. Som åskådare är vi själva hänvisade till samma rytm. Vi har små möjligheter att röra oss. Vi kan antingen sitta på en bänk framför de båda kvinnorna och titta bakåt i vagnen, eller resa oss och sätta oss på en bänk mittemot pojken till höger på bilden. Då ser vi i lådans riktning, bort mot kupéfönstret. (De tre passagerarna i mitten på bilden ser på oss när vi flyttar oss.) Kompositionen understryker den långsamma, sövande upplevelse en resa i en trång, fullsatt kupé kan vara.
Arbetet med den slutliga målningen
Att göra en målning påminner mig om när man som barn fick en klisterbild. Det vita papperet som dolde en bild. Man visste inte hur den såg ut. Papperet måste blötas, inte för mycket och inte för lite. Försiktigt rullade man av en bit i sänder. Blev man otålig blev bilden skadad, men om man lyckades behärska sin nyfikenhet kunde man till slut titta på en bild som man aldrig sett förut.
Att beskriva hur det går till att göra en målning i detalj är kanske möjligt, men det är knappast troligt att någon skulle orka läsa igenom den tjocka lunta det skulle bli. Föreställ er om man till exempel skulle redovisa exakt hur mycket och av vilka färger man tar varje gång man sätter penseln mot paletten. Varje gång ställs man ju faktiskt inför ett problem som måste lösas. Alla dessa val man gör under arbetsprocessen är avgörande för hur den slutliga bilden kommer att se ut. Även det rent tekniska, mängden färg, tjockt, tunt, om man ska använda terpentin, linolja, mellanfernissa och så vidare, är val som är avgörande för bildens utseende. Av alla dessa problem som man ställs inför minns man en del tydligt en tid efteråt. Andra problem har man löst omedveten om att de fanns.
Impulsen som göra att vi börjar en målning, är det som bär genom alla vindlingar i arbetsprocessen. För att den ska gå fram så tydligt som möjligt får vi inte sky några medel. Om vi behöver går vi till andra konstnärer, oavsett stil och århundrade, och lär oss av hur de har tacklat samma problem, eller tar upp deras idéer. Vi måste lära oss att bli kritiska, att överdriva, att ljuga när det behövs. Vi kan inte ha några hämningar eller förbjudna områden.
Kompositionen av den färdiga målningen avviker i många avseenden från de två skisserna. Den har gjorts rörligare. Den är tänkt som en kontrast till de tungt sittande figurerna, men kanske framförallt som en kontrast till Runes trötta ansikte.
Att ge varje människa ett individuellt drag, som samtidigt var “typiskt”, var ett svårlöst problem. Att inte karikera veckopressfolket. Att inte göra Rune sentimental. Det uttryck han hade när jag såg honom i tunnelbanan, var svårt att precisera i bild. Det ligger flera lager ansikten under det slutgiltiga. Ett tag såg han alldeles gråtfärdig ut och det gjorde absolut inte den riktige Rune. Till sist var det en ändring av vinklarna vid näsroten och en obetydlig ändring av munnens dragning som förvandlade gråt till trötthet.
Rune och Leopardkvinnan är målningens huvudsymboler. De står i kontrast till varandra – arbetarklassen och den härskande klassen. Barnet ska symbolisera Runes stöd och hopp om förändring. Pojken (flickan) högst upp är tänkt som dess spegelbild, liksom den gamla kvinnan bakom Rune är hans. Mannen i mitten, tidningsläsaren, ska ge associationer till både tunnelbana och arbete. Stången som han håller i och bänkarna som han står bakom betyder tunnelbana. Han läser en tidning som har kvällstidningsformat. Han står, vagnen är fullsatt. Det är den om man åker till eller från jobbet under rusningstid. Att han står och att han läser en tidning kan alltså tolkas: hem från jobbet (arbete).
Leopardpälsen har jag försökt måla så likt ett original som möjligt. En reklambroschyr med en päls i färg var till stor hjälp. Pälsen är viktig, måste betonas, för att bildidén ska gå fram. Genom att göra de övriga figurernas kläder mera summariska, förstår man att pälsen har en särskild betydelse.
Färgen
Bildens färghållning har mycket lite med den “naturliga” färgen i en tunnelbanevagn att göra. Det har inte heller varit min ambition att den skulle ha det. Att “fotografiskt” återge verkligheten, och detta gäller även färgen, resulterar i att betraktaren känner igen sig på ett ögonblick. Bilden uppfyller då de krav, de förväntningar vi har på hur en bild ska se ut just nu. Om avsikten med en bild är att fånga betraktarens intresse, så att han själv börjar göra påståenden om verkligheten, måste vi bryta mot den konventionen. Konventioner är ingenting statiskt och en gång för alla fastslaget, det vet vi, men lika säkert är att de alltid finns.
Roman Jakobsson skriver i sin studie Om realismen i konsten (1921): “I samma mån som traditionerna ackumuleras, blir tavlan ett ideogram, en formel som vi omedelbart förbinder med ett föremål med hjälp av en beröringsassociation. Igenkännandet sker på ett ögonblick. Vi upphör att se tavlan. Ideogrammet måste alltså deformeras. Den nyskapande målaren måste i tingen se det som inte sågs igår, måste ge ny form åt varseblivningen.”
Min första idé när det gäller färgen var att även med den understryka motsättningen mellan de två grupperna. En reproduktion från 1600-talet med figurer i prunkande färger till vänster och med den högra sidans figurer i en enda färgklang gav mig tanken att arbeta efter samma princip. Veckopressfolket i furstliga färger, det “vanliga” folket i grått. Efter ett tag spolades detta hugskott. Varifrån kommer denna lögn att massan är grå? (Man kunde förstås ha vänt på förhållandet. Kändisarnas färger är ju för oss som ser dem på tidningarnas foton för det mesta grå.)
Leopardpälsen blev det som till slut kom att bestämma färghållningen. Jag har redan nämnt min strävan att måla den så lik en päls som möjligt. Pälsens gula och ockra toner spändes mot det blå hos mannen i bakgrunden. Tonbottnens caput mortuum-röda blev den tredje klangen. Vilopauser mellan dessa tre färger, olika valörer i grått, vitt, svart. Barnet i vitt, minkstolan i vitt.
Leoparden har tagit sitt byte, resten av det, skinnet, har den i famnen. Kanske är det det dramat tunnelbaneresenären i bakgrunden läser om i sin vita tidning.
(Texten publicerades ursprungligen i antologin Bildanalys, Gidlunds 1973. Den ingår också i boken Det nya modet – Birgit Ståhl-Nyberg, Bokförlaget Arena 2018. )
